ra1.jpg)
Recently, an interest in archives and archiving has been
noticeable amongst artists as well as scholars. This
paper analyses Mette Ingvartsen’s 69 Positions (2014),
a dance work in which the audience participates in a
guided tour through Ingvartsen’s own “archive”. The
aim is to look at how archival traces and archival
practices “perform” in the work, with a specific focus
on bodily archiving. As a theoretical framework, I draw
mainly on André Lepecki’s (2016) conceptualization
of “the body as archive”, whereby reenacting becomes
a mode of inventive archiving that actualizes not-yet
utilized potential in a work. In this analysis, I propose
that Ingvartsen’s body and the bodies of the audience
create a collective body-archive, which collectively
actualizes (previously virtual) intimacy. In addition, I
argue that blurring the distinctions between body and
archive and between reenactment and archiving are
ways of insisting that dance does not disappear but
remains, counter to “archival logic” (Schneider 2011,
99), by being stored in bodies and transmitted between
bodies and by repeatedly reappearing–always more or
less altered–in or as performance.
Under senare år har det funnits ett tydligt intresse
för arkiv och arkiverande bland såväl konstnärer som
forskare. I den här artikeln analyseras Mette Ingvartsens
69 Positions (2014)–ett dansverk som kan ses som en
tydlig representant för arkivintresset, i vilket publiken
guidas genom Ingvartsens eget ”arkiv”. Artikelns syfte
är att undersöka hur arkiverade rester och arkivpraktiker
”agerar” i verket, med fokus på kroppslig arkivering.
Som analytiskt ramverk används huvudsakligen André
Lepeckis (2016) konceptualisering av ”kroppen som
arkiv” varigenom återuppförande (re-enactment) blir
en form av kreativt arkiverande som aktualiserar ett
verks inneboende, ännu inte utnyttjade, potential. I
analysen föreslås att Ingvartsens kropp och publikens
kroppar tillsammans bildar en kollektiv arkivkropp
som kollektivt aktualiserar (tidigare virtuell) intimitet.
Jag argumenterar slutligen för att ett utsuddande av
distinktioner mellan kropp och arkiv, liksom mellan
återuppförande och arkiverande, är sätt att insistera
på att dans inte försvinner utan sparas, men på
icke-”arkivlogiska” vis (Schneider 2011, 99), genom
att lagras i kroppar, överföras mellan kroppar och
återkomma–alltid mer eller mindre förändrad–i eller
som performance.